Regeringens beslut är inte av det slag som avses i artikel 9.2 i Århuskonventionen och kan därmed inte bli föremål för rättsprövning.

Not 20

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 2 juni 2026 följande beslut (mål nr 1500-25).

Yrkanden m.m.

1. Naturskyddsföreningen i Norrbottens län ansöker om rättsprövning och yrkar att Högsta förvaltningsdomstolen ska upphäva regeringens beslut. I fråga om talerätt hänvisar föreningen till artiklarna 9.2 och 9.3 i konventionen den 25 juni 1998 om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljö­frågor (Århuskonventionen).

Skälen för avgörandet

2. Enligt 2 och 3 §§ lagen (2006:304) om rättsprövning av vissa regerings­beslut får en miljöorganisation som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken ansöka hos Högsta Förvaltningsdomstolen om rättsprövning av sådana tillståndsbeslut av regeringen som omfattas av artikel 9.2 i Århus­konventionen. Artikel 9.3, som föreningen åberopar, omfattas inte av rättsprövningslagen.

3. Föreningens talerätt beror alltså på om beslutet är ett sådant tillståndsbeslut som omfattas av artikel 9.2 i Århuskonventionen. I artikeln anges att rätten till prövning avser beslut som omfattas av artikel 6. Den artikeln innehåller bestämmelser om allmänhetens deltagande i beslut om vissa verksamheter.

4. Artikel 6.1 a hänvisar till beslut om verksamheter som anges i bilaga I till konventionen, i huvudsak stora miljöfarliga verksamheter och infrastrukturprojekt. Enligt punkt 20 i bilagan omfattas emellertid även annan verksamhet där allmänhetens deltagande är föreskrivet enligt ett förfarande för bedömning av miljöpåverkan i enlighet med den nationella lagstiftningen. Denna punkt innebär att reglerna om tillgång till rättslig prövning av tillståndsbeslut ska tillämpas för sådana tillståndsprocesser enligt andra lagar än miljöbalken och vissa speciallagar som innehåller en hänvisning till miljöbalkens krav på samråd och miljökonsekvens­beskrivning (prop. 2005/06:56 s. 16).

5. Sådana tillståndsprocesser finns bl.a. i plan- och bygglagen (2010:900). En detaljplan ska genomgå en miljöbedömning om genom­förandet av planen kan antas medföra en betydande miljöpåverkan (jfr 6 kap. 3 § första stycket miljöbalken).

6. Vidare följer av artikel 6.1 b att bestämmelserna i artikeln, i enlighet med den nationella rätten, även ska tillämpas på beslut om föreslagna verksamheter som inte anges i bilaga I men som kan ha betydande påverkan på miljön.

7. Det nu klandrade avgörandet gäller regeringens planföreläggande enligt 11 kap. 15 § plan- och bygglagen. Ett sådant beslut har i sig inte någon miljöpåverkan utan är endast en statlig sanktionsmöjlighet för att möjliggöra att en detaljplan antas. Planföreläggandet som sådant förutsätter inte heller någon miljöbedömning utan den är kopplad till detaljplanen.

8. Det klandrade regeringsbeslutet är alltså inte av det slag som avses i artikel 9.2 i Århuskonventionen. Beslutet är därmed inte ett sådant beslut som föreningen med stöd av 2 § rättsprövningslagen kan få prövat. Ansökan ska därför avvisas.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen avvisar ansökan om rättsprövning.

I avgörandet deltog justitieråden Jermsten, Knutsson, Gäverth, Westberg och Attorps. Föredragande var justitiesekreteraren Sandra Zetterdahl.

Regeringen (Landsbygds- och infrastrukturdepartementet, 2025-01-23):

Enligt 1 kap. 2 § plan- och bygglagen är det en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten enligt lagen, det så kallade kommunala planmonopolet.

Av 11 kap. 2 § plan- och bygglagen följer att tillsynen över att lagen och EU-förordningar i frågor inom lagens tillämpningsområde samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av lagen eller en sådan EU-förordning följs utövas enligt 11 kap. och föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. i lagen. Tillsynen ska enligt 11 kap. 3 § plan- och bygglagen utövas av regeringen, länsstyrelsen och den eller de statliga myndigheter i övrigt som regeringen bestämmer och av byggnadsnämnden. Ett verktyg (planföreläggande) för regeringen i sin tillsyn finns i 11 kap. 15 § plan- och bygglagen. I den bestämmelsen anges det att regeringen får förelägga en kommun att inom en viss tid anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser om det behövs för att tillgodose ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken eller intresset att regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vatten­områden som angår flera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt.

Möjligheten för regeringen att inom ramen för sitt tillsynsuppdrag med stöd av 11 kap. 15 § plan- och bygglagen besluta om ett planföreläggande innebär ett avsteg från det kommunala planmonopolet. Det framgår av förarbetena att man kan utgå från att de statliga sanktionsmöjligheterna i form av planföreläggande behöver nyttjas endast i undantagsfall (prop. 1985/86:1 s. 351).

Vid beaktande av utredningen i ärendet anser regeringen att det, för att tillgodose riksintresseanspråket för värdefulla ämnen eller material enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken, är nödvändigt att Kiruna kommun föreläggs att anta en detaljplan. Regeringen menar att omständigheterna i ärendet är sådana att regeringen bör använda sin möjlighet att förelägga enligt 11 kap. 15 § plan- och bygglagen.

Kiruna kommun hade, enligt regeringens bedömning, kommit långt i sitt arbete med en detaljplan för Stenbrottet 2:1 m.fl. när den beslutade att avbryta planarbetet helt. Regeringen anser att det är angeläget att antagandet av en detaljplan sker så fort som möjligt.

Kommunen bör därför föreläggas att senast den 16 maj 2025 anta en detaljplan som möjliggör gruvverksamhet, i enlighet med vad som anges i Talgas skrivelse, inom det aktuella området.

– Regeringen förelägger Kiruna kommun att senast den 16 maj 2025 anta en detaljplan som möjliggör gruvverksamhet i enlighet med vad som anges i Talga AB:s skrivelse den 14 mars 2024 inom det område som omfattas av kartan i bilagan.