MÖD 2003:47

Strandskyddsdispens

Miljööverdomstolen · 13 maj 2003 · mål M 7745-02

Sammanfattning

En miljönämnd och en länsstyrelse hade avslagit en ansökan om strandskyddsdispens för muddringsarbeten. Miljödomstolen meddelade emellertid dispens bl.a. med hänvisning till den s.k. proportionalitetsprincipen. Avgörandet överklagades av bl.a. kommunen. Miljööverdomstolen delade underinstansens uppfattning att djur- och växtlivet på platsen inte nämnvärt skulle försämras av muddringsarbetena. Domstolen menade emellertid att denna slutsats inte medförde att dispens skulle meddelas, utan att strandskyddsdispens inte behövdes för muddringen som således inte omfattades av förbudet i 7 kap. 16 § miljöbalken. Ansökan avslogs därför.

Vad innebär domen?

Miljööverdomstolen prövade om muddringsarbeten inom ett strandskyddsområde krävde strandskyddsdispens. Underinstanserna var eniga om att djur- och växtlivet på platsen inte nämnvärt skulle försämras av åtgärderna, och miljödomstolen hade medgett dispens med hänvisning till proportionalitetsprincipen. Miljööverdomstolen gjorde en annan bedömning av rättsföljden: eftersom åtgärderna inte påverkade livsvillkoren för arter nämnvärt, omfattades de inte alls av förbudet i 7 kap. 16 § miljöbalken. Därmed behövdes ingen dispens, och ansökan avslogs i stället för att bifallas.

Poängen är att dispens och förbud är två skilda frågor. Om en åtgärd faller utanför förbudet finns inget dispensbehov, och då saknas grund att bevilja dispens även om åtgärden framstår som godtagbar. Domen är relevant för muddring, rensning och liknande arbeten i vatten inom strandskyddat område, där bedömningen av påverkan på djur- och växtliv blir avgörande för om prövning över huvud taget krävs.

I praktiken bör den som planerar sådana arbeten först utreda om åtgärden träffas av förbudet, och inte utgå från att en dispensansökan är rätt väg. Miljööverdomstolen påminde också om att muddring kan kräva tillstånd för vattenverksamhet enligt 11 kap. miljöbalken, vilket prövas separat.

Förklaringen är skriven av Planiums AI utifrån domen och är inte juridisk rådgivning.

Fråga Planium hur domen påverkar ditt ärende

Referatet i sin helhet

Uppgifter om parterna har tagits bort.

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Umeå tingsrätts, miljödomstolen, dom 2002-07-12 i mål nr M 48-01,

se bilaga A

KLAGANDE Nordmalings kommun, Bygg & Miljökontoret, 914 81 NORDMALING

MOTPART BN

SAKEN Strandskyddsdispens

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Med upphävande av miljödomstolens dom avslår Miljööverdomstolen BNs ansökan om strandskyddsdispens med förklaringen att de åtgärder som hans ansökan avser inte kräver strandskyddsdispens.

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Nordmalings kommun har yrkat att BNs ansökan om strandskyddsdispens skall ogillas.

BN har bestritt ändring.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Miljööverdomstolen delar miljödomstolens bedömning att de åtgärder som avses med BNs ansökan inte kommer att på något nämnvärt sätt försämra livsvillkoren för djur- och växtarter på platsen. Åtgärderna omfattas därför inte av förbudet i 7 kap. 16 § miljöbalken mot vissa åtgärder inom strandskyddsområde och kräver därmed inte dispens. Mot denna bakgrund skall ansökan avslås.

Miljööverdomstolen erinrar om att muddring kan kräva tillstånd för vattenverksamhet enligt 11 kap. miljöbalken.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsrådet Anders Holmstrand, referent, miljörådet Sven Bengtsson, hovrättsrådet Lars Dirke och hovrättsassessorn Åsa Marklund Andersson. Enhälligt.

Liknande rättsfall

Källa: Domstolsverkets rättspraxisdatabas. Domar och beslut är allmänna handlingar och omfattas inte av upphovsrätt (1 kap. 9 § upphovsrättslagen). Uppgifter om enskilda parter har tagits bort. Planiums förklaringar är inte juridisk rådgivning. Uppdaterad 9 oktober 2026.