Fråga om prövningstillstånd i HovR.

Makarna H. och V.B. förvärvade enligt köpeavtal i sept 1981 från Aktiebolaget Katrineholms Husbyggen obebyggda tomten (adress uteslutet här) Arnö för en köpeskilling av 141 000 kr. Samtidigt tecknades mellan makarna och bolaget ett entreprenad kontrakt enligt vilket bolaget åtog sig att uppföra ett småhus och utföra därtill hörande arbeten på tomten. Kontraktet skrevs på formulär Småhus 76 och däri hänvisades till bl a AB 72:s bestämmelser. I kontraktets § 6 angavs att den sammanlagda köpeskillingen för tomt och hus, 544 000 kr, beräknats med länsbostadsnämndens preliminära lånebeslut som underlag och att kostnadsreglering senare skulle ske, dock att en treprenadsumman tillsammans med köpeskillingen för tomten inte fick överstiga det belopp som lånemyndigheten enligt bostadsfinansieringsförordningen fastställde som godtagbar produktionskostnad jämte eventuella tillägg däröver vid fastställande av slutligt försäljningspris (slutligt beslut om bostadslån). Enligt till kontraktet hörande betalningsplan bestämdes att 32 800 kr skulle erläggas som handpenning och resterande 511 200 kr på tillträdesdagen d 27 nov 1981. Länsbostadsnämnden fastställde i slutligt beslut om bostadslån d 15 juli 1982 den högsta godtagna produktionskostnaden till 521 100 kr. Genom avräkning d 17 aug 1982 mellan bolaget och makarna B. utbetalades till dem - sedan vissa avdrag gjorts för extra kostnader - skillnaden, 22 900 kr, mellan den preliminära köpeskillingen och den enligt länsbostadsnämndens slutliga beslut.

Makarna B. yrkade efter stäinning å bolaget vid Norrköpings TR förpliktande för bolaget att till makarna B. betala ränta på 22 900 kr för tiden d 27 nov 1981-d 16 aug 1982 med 2 044 kr, motsvarande diskonto plus 2 procent.

Bolaget bestred kravet.

Målet handlades enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden.

TR:n (tf chefsrådmannen Olsson) anförde i dom d 8 nov 1983:

Domskäl. Makarna B. har, såsom de slutligt bestämt sin talan, anfört följande: Till grund för kravet på räntegottgörelse åberopas bestämmelsen om avkastningsränta i 2 § 2 st räntelagen. Stadgandet avser visserligen enligt ordalydelsen endast fordran vid återgång av be talning då avtal hävs till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller på liknande grund. Makarna B. gör emellertid gällande att stadgandet är analogt tillämpligt i förevarande fall och anser sig ha stöd härför i förarbetena till räntelagen (NJA II 1976 s 8 och 9), där uttryckligen anges att bestämmelserna kan få tillämpning inte bara vid köp av lös egendom utan också vid t ex fastighetsköp och en treprenadavtal. För skäligheten av sådan räntegottgörelse talar att det, när ifrågavarande entreprenadkontrakt ingicks, fanns utarbetat ett kontraktsformulär, upprättat i anslutning till ABS 80, Allmänna bestämmelser för småhusentreprenader där enskild konsument är köpare, vari köparen tillerkänts rätt till räntegottgörelse på överstigande belopp. Enligt formulärets 3 § sista stycke gäller nämligen följande: "Reglering till följd av lånemyndighetens slutliga beslut sker inom 30 dagar från beslutet. Ränta på tillkommande eller avgående belopp utgår fro m tillträdesdagen fram till den dag då reglering av köpeskillingen skall ske. Ränta erläggs enligt räntesats, som med 2 %-enheter överstiger Sveriges Riksbanks vid varje tidpunkt gällande diskonto." Då avtalet ingicks gällde efter ändring i bostadsfinansieringsförordningen (1974:946) from d 1 juli 1981 såsom villkor för erhållande av statliga lån för gruppbebyggda småhus att köparna blev tillförsäkrade ett tillfredsställande avtalsskydd. Därmed avses ABS 80 eller likvärdiga bestämmelser.

Bolaget har genmält: Enligt 1 § och 2 § 1 st räntelagen är huvudregeln att - därest ej annat är avtalat eller särskilt föreskrivet - ränta ej skall utgå för tid innan fordringen är förfallen till betalning. Undantagsbestämmelsen i 2 § 2 st avser den situation som uppkommer då avtal hävs under speciella förutsättningar. I förevarande fall är fråga om fullbordat köp som blivit bestående. Det finns då ej ens analogivis något utrymme för undantagsbestämmelsen. - Bolaget började inte att använda formulär enligt ABS 80 vid upprättande av entreprenadkontrakt på gruppbebyggelse av småhus förrän i slutet av 1981, då de lånebeviljande myndigheterna började tillhandahålla köparna sådana blanketter. Att köpare som därefter tecknade kontrakt kom att tillförsäkras ränta på tillkommande belopp kan ej påverka makarna B:s rätt till avkastningsränta.

TR:ns bedömning.

Enligt ordalydelsen av 2 § 2 st räntelagen avser däri stadgade undantag från huvud regeln, att ränta ej utgår för tid innan fordran förfallit till betalning, endast sådana fall då betalning skall återgå på grund av att avtal hävts. Förarbetena till räntelagen ger enligt TR:ns mening icke stöd för den tolkningen att stadgandet är analogt tillämpligt på även nu förevarande återgång av betalning. Käromålet kan därför ej bifallas.

Domslut. Käromålet ogillas.

Makarna B. fullöljde talan i Göta HovR med yrkande om bifall till käromålet.

HovR:n (hovrättsrådet Maiander och adj led rådmannen Jan Lundqvist) fann i beslut d 21 nov 1984 ej skäl meddela prövningstillstånd.

Makarna B. (ombud advokaten R.B.) anförde besvär och yrkade att HD måtte meddela prövningstillstånd i anledning av deras till HovR:n fullöljda talan.

Bolaget bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Nordling, hemställde i betänkande om följande beslut:

Skäl. Tvisten i målet gäller frågan huruvida sk avkastningsränta skall utgå på det belopp som - i enlighet med bestämmelserna om kostnadsreglering av entreprenadsumman i det mellan parterna tecknade entreprenadkontraktet - har betalats tillbaka till makarna B..

Enligt 2 § 2 st räntelagen (1975:635) utgår avkastningsränta på fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller på liknande grund. Enligt motiven kan bestämmelsen om avkastningsränta få betydelse inte bara i den situation den direkt reglerar utan också genom att den kan tillämpas analogt i liknande situationer (prop 1975:102 s 94).

Frågan om omfattningen av en sådan analog tillämpning har endast i ringa mån blivit belyst i rättspraxis (jfr NJA 1985 s 352). Det får anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att tvisten i förevarande mål prövas av högre rätt. Tillstånd till målets prövning i HovR:n bör meddelas enligt 22 § 1 lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i HovR:n, i följd varav det ankommer på HovR:n att uppta målet till fortsatt behandling.

HD (JustR:n Holmberg, Erik Nyman, Vängby, Magnusson, referent, och Lind) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.