Granne har inte ansetts ha besvärsrätt i mål angående beviljat rivningslov som inte stred mot detaljplan.

Byggnadsnämnden i Uppsala kommun lämnade genom beslut den 7 mars 1991 Uppsala kyrkliga samfällighet lov för rivning av ett gårdshus på fastigheten Luthagen 46:1, del av, i kvarteret Sämund i Uppsala som omfattades av detaljplan (stadsplan fastställd den 4 december 1936). Byggnaden utgjorde en tidigare vaktmästarbostad till en intilliggande kapellbyggnad, Vindheins kyrka. Beslutet överklagades av S.H. och Bostadsrättsföreningen Ingegården som motsatte sig rivningen och åberopade bl. a. byggnadens historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värde.

Länsstyrelsen i Uppsala län (1991-09-09), som avvisade överklagandena, yttrade: Det överklagade beslutet berör inte S.H:s bostadsrätt eller bostadsrättsföreningens äganderätt. Vad dessa anfört om byggnadens kulturhistoriska värde m.m. kan inte anses grunda rätt för dem att föra talan mot beslutet om rivningslov.

Sedan S.H. och Bostadsrättsföreningen Ingegården överklagat länsstyrelsens beslut, avslog regeringen (Bostadsdepartementet) i beslut den 3 oktober 1991 överklagandena.

I en gemensam ansökan om rättsprövning yrkade S.H. och bostadsrättsföreningen att regeringens och länsstyrelsens beslut om avvisning av deras talan skulle upphävas och att ärendet återförvisades till länsstyrelsen för handläggning i sak. Vidare yrkade de inhibition. De gjorde gällande att deras besvär inte skulle ha avvisats eftersom de var sakägare och som sådana ägt överklaga byggnadsnämndens beslut om rivningslov. De anförde härvid bl. a. Bostadsrättsföreningens fastighet var belägen cirka fem meter från den byggnad som rivningslovet avsåg, och den bostadsrättslägenhet S.H. ägde i föreningens fastighet hade fönster som vetter direkt mot byggnaden. Om byggnaden revs kom en parkeringsplats på en bakomliggande fastighet att synas. Byggnaden hade av miljömässiga och kulturhistoriska skäl föreslagits bevarad av bl.a. landsantikvarien och kulturnämnden. Granne ansågs som sakägare i fråga om beviljat byggnadslov. Skillnaden mellan byggnadslov och rivningslov måste i detta avseende vara försumbar. Detta framgick vid en jämförelse mellan å ena sidan 3 kap. 1 § och 8 kap. 1 § 3. plan- och bygglagen (1987:10), PBL, samt å den andra 8 kap. 16 § 3. samma lag.

Regeringsrätten beslöt den 12 november 1991 att rivningslovet tills vidare inte skulle gälla.

Regeringen (Miljö- och naturresursdepartementet) yttrade sig till Regeringsrätten.

Regeringsrätten (1993-01-14, Wahlgren, Voss, Wadell, Werner, B. Sjöberg) yttrade: Enligt 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut skall Regeringsrätten pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel. I förevarande fall gäller frågan om regeringens beslut att inte ändra länsstyrelsens avvisningsbeslut är rättsstridigt.

Allmänna regler om rätt att överklaga beslut av förvaltningsmyndighet finns i 22 § förvaltningslagen (1986:223). Där föreskrivs att ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas. Av 3 § samma lag framgår emellertid att, om en annan lag eller förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från förvaltningslagen, gäller den bestämmelsen.

I 13 kap. 5-7 §§ PBL ges vissa bestämmelser om vem som har rätt att överklaga. Ingen av dessa bestämmelser avser emellertid överklagande av beslut att medge rivningslov. Inte heller skulle i förevarande fall rätt att överklaga rivningslovet kunna grundas på 8 kap. 22 § PBL, eftersom detaljplanen för kvarteret Sämund inte innehåller någon bestämmelse om rivning. Rätten att överklaga ifrågavarande rivningslov skall därför bedömas med tillämpning av 22 § förvaltningslagen. Frågan är då om beslutet om rivningslov kan anses angå S.H. och Bostadsrättsföreningen Ingegården på ett sådant sätt som avses i det lagrummet.

I praxis har allmänt sett som villkor för besvärsrätt brukat uppställas att beslutet antingen påverkar den enskildes rättsställning eller annars berör ett sådant intresse hos den enskilde som på något sätt erkänts av rättsordningen, t.ex. genom att han skall höras innan beslut meddelas. (se bl.a. prop. 1971:30 s. 391 samt Hans Ragnemalm, Förvaltningsprocessrättens grunder, 1992, s. 112 f., Håkan Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, 1990, s. 100 f.). 198 och Ole Westerberg, Allmän förvaltningsrätt, 1978, s. 100 f.).

Enligt 8 kap. 8 § PBL krävs inom områden med detaljplan rivningslov för att riva byggnader om inte annat bestämts i planen. Enligt 8 kap. 16 § skall ansökningar om rivningslov bifallas, om inte byggnaden omfattas av rivningsförbud i detaljplan eller områdesbestämmelser, inte behövs för bostadsförsörjningen eller bör bevaras på grund av byggnadens eller bebyggelsens historiska, kulturhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga värde.

Av förarbetena till 8 kap. 16 § PBL (prop. 1985/86:1 s. 288-289) framgår att syftet med rivningsreglerna är att de skall kunna fungera som ett komplement till byggnadsminnesförklaring enligt byggnadsminneslagen och ge kommunerna vidgade möjligheter att bevara bebyggelse. En förutsättning för den genom PBL införda permanenta regleringen i motsats till den tidigare byggnadslagstiftningens tidsbegränsade rivningsförbud (35 § byggnadslagen, 1947:385) var att fastighetsägaren i vissa fall skulle få rätt till ersättning för den skada han orsakades genom ett rivningsförbud. Sådan ersättning skall enligt 14 kap. 8 § PBL utges av kommunen.

Bestämmelserna i 8 kap. 16 § 3. PBL får mot denna bakgrund ses som en möjlighet att låta de allmänna intressena av att bevara kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse väga tyngre än fastighetsägarens intresse av att använda fastigheten på det från hans synpunkt mest rationella sättet. Det är således kommunen som vid lovgivning bevakar de allmänna intressena. Varken i PBL eller dess förarbeten finns något uttalat skyddsyfte vad gäller grannar, vilket skulle kunna ge dessa överklaganderätt enligt 22 § förvaltningslagen vid beviljat rivningslov.

Av det anförda framgår att beslutet om rivningslov beträffande ifrågavarande gårdshus inte berör S.H:s bostadsrätt eller bostadsrättsföreningens äganderätt. Vad dessa anfört i målet om sina intressen som grannar kan inte grunda någon rätt att föra talan mot beslutet om rivningslov. Det har inte heller visats att byggnadsnämndens beslut på annan grund angår S.H. eller bostadsrättsföreningen på sådant sätt att besvärsrätt tillkommer dem.

Regeringsrätten finner att regeringens beslut inte strider mot någon rättsregel.

Regeringsrätten, som upphäver sitt tidigare beslut om inhibition, förklarar att regeringens beslut skall stå fast.

Föredraget 1992-12-08, föredragande Sandbäck,

målnummer 4572-1991