RÅ 1994 ref. 63

En miljö- och byggnadsnämnds beslut att godkänna ett förslag till detaljplan och att överlämna förslaget till kommunfullmäktige för antagande har ansetts som ett beslut enligt plan- och bygglagen (1987:10), PBL.

Regeringsrätten · 3 november 1994 · mål 1728-94

Sammanfattning

Beslutet har inte ansetts utgöra ett sådant beslut som enligt 13 kap. 1 § PBL får överklagas i den ordning som föreskrivs för laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900).

Vad innebär domen?

Regeringsrätten fastställde kammarrättens beslut att avvisa överklagandet av ett beslut där en miljö- och byggnadsnämnd hade godkänt ett förslag till detaljplan och överlämnat det till kommunfullmäktige för antagande. Domstolen konstaterade att nämndens beslut visserligen var ett beslut enligt plan- och bygglagen, eftersom nämnden fullgör kommunens uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet. Beslutet var dock inte av den typ som anges i 13 kap. 1 § PBL, som uppräknar vilka beslut som får överklagas genom kommunalbesvär. Uppräkningen är uttömmande, och ett beslut att godkänna och överlämna ett planförslag finns inte med bland de överklagbara besluten. Beslutet kunde därför inte prövas i den ordning som gäller för laglighetsprövning enligt kommunallagen.

I praktiken betyder domen att ett nämndbeslut att godkänna och överlämna ett detaljplaneförslag till kommunfullmäktige inte kan angripas genom kommunalbesvär. Enligt 13 kap. 2 § PBL ska i stället andra beslut enligt lagen överklagas hos länsstyrelsen genom vanliga förvaltningsbesvär. För bygglovshandläggare och sökande är det centrala att skilja på å ena sidan beslut att inte anta eller ändra en detaljplan, som kan överklagas genom kommunalbesvär, och å andra sidan beslut i planprocessens tidigare skeden, som ska angripas hos länsstyrelsen. Den som vill bestrida ett planförslag innan det antagits av fullmäktige bör alltså vända sig till länsstyrelsen, inte till förvaltningsdomstolen.

Förklaringen är skriven av Planiums AI utifrån domen och är inte juridisk rådgivning.

Fråga Planium hur domen påverkar ditt ärende

Referatet i sin helhet

Uppgifter om parterna har tagits bort.

Miljö- och byggnadsnämnden i Haninge kommun beslöt den 16 november 1993, § 1648, följande: Detaljplanen NORRBY 1, Haninge Port, Haninge Gård, upprättad den 22 april 1992, godkännes och överlämnas till kommunfullmäktige för antagande med tillägg att gångbroarna skall ha en fri höjd om minst 4,70 meter.

J.H. B.H. M.H. och M.H. överklagade miljö- och byggnadsnämndens beslut hos kammarrätten samt yrkade verkställighetsförbud.

Kammarrätten i Stockholm (1994-02-15, Belfrage, Sjöberg, Landelius, referent), som avgjorde målet slutligt, beslutade följande: Det överklagade beslutet är inte ett sådant beslut som enligt 13 kap. 1 § plan- och bygglagen (1987:10, PBL) får överklagas till kammarrätten i den ordning som föreskrivs för laglighetsprövning enligt kommunallagen (1991:900). - Kammarrätten prövar inte överklagandet.

J.H. B.H. M.H. och M.H. överklagade hos Regeringsrätten samt ansökte om rättsprövning alternativt resning i målet.

De yrkade att detaljplanen skulle inhiberas tills deras överklagande hade prövats.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten förordnade samtidigt att yrkandet om inhibition skulle tills vidare lämnas utan bifall.

Regeringsrätten (1994-11-03, Brink, Palm, Wadell, Ragnemalm, Lavin) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande.

Då kammarrättens beslut inte har vunnit laga kraft kan ansökningen om resning inte upptas till prövning. Kammarrättens beslut kan inte heller bli föremål för rättsprövning, eftersom förutsättningarna härför enligt 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut inte är uppfyllda. Ansökningarna om resning och rättsprövning skall därför avvisas.

Enligt 13 kap. 1 § första stycket PBL får vissa i paragrafen uppräknade typer av beslut enligt lagen överklagas i den ordning som föreskrivs för laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen. Såsom en sådan typ av beslut anges i 13 kap. 1 § första stycket 3 PBL kommunfullmäktiges och kommunala nämnders beslut att inte anta, ändra eller upphäva en detaljplan, områdesbestämmelser eller en fastighetsplan. Andra beslut enligt PBL av kommunfullmäktige och kommunala nämnder än de som anges i 13 kap. 1 § får enligt 13 kap. 2 § överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

I PBL föreskrivs inte uttryckligen att en byggnadsnämnd - i detta fall en miljö- och byggnadsnämnd - skall godkänna en detaljplan och överlämna den till kommunfullmäktige för antagande. En byggnadsnämnd skall dock enligt 1 kap. 7 § första stycket PBL fullgöra kommunens uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet. Nämnden har vidare enligt 11 kap. 1 § första stycket 2 att uppmärksamt följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess närmaste omgivning samt ta de initiativ som behövs i frågor om planläggning, byggande och fastighetsbildning. Med hänsyn till dessa föreskrifter får ett beslut av det slag som miljö- och byggnadsnämnden meddelat anses vara ett beslut enligt PBL. Härav följer att reglerna i PBL om överklagande är tillämpliga på beslutet.

Miljö- och byggnadsnämndens beslut är inte av den typ som anges i 13 kap. 1 § första stycket 3 PBL och är inte heller av sådan typ som i övrigt anges i paragrafen. Uppräkningen i paragrafen av vilka beslut enligt PBL som överklagas genom kommunalbesvär är avsedd att vara uttömmande (se prop. 1985/86:1 s. 810). Nämndens beslut får därför inte överklagas i den ordning som föreskrivs för laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen. Kammarrätten har således haft fog för sitt beslut att avvisa överklagandet.

Regeringsrättens avgörande.

Regeringsrätten avvisar ansökningen om resning och ansökningen om rättsprövning.

Regeringsrätten fastställer kammarrättens avvisningsbeslut.

Föredraget 1994-10-19, föredragande G. M. målnummer 1728-1994

Avgöranden som domen hänvisar till

RÅ 1981 2:6 med däri anmärkta rättsfall